My Silent Words for you!

If I had not come to Sweden, my life would have been different. Maybe not as good as today but I probably do not have the same feelings as I have right now. I may not have met people who hurt me and said words that tore my soul. Before I came, I had an old wound, I did not have time to grieve.

When I came to Sweden, I got to experience loneliness in a society with good food and life. A society that offered fulfillment of my dreams. However, it costs.

I met people who were not careful with their words, judging tongues with their leprosy. I met people who I thought were my friends who later, after seeing my weaknesses and mistakes, left me. A bone broken, half the heart bleeds. I had nowhere to go.

I met people with exploitative motives who wanted my fall. I met people I thought were my friends, I met people who had never believed in me.

They hurt me, they murdered me in their hearts. I cried, I screamed, I crawled in pain. The pain that no one saw physically, the pain that no one can describe, only I who know it, only I who see it.
It became my challenge after all.

In solitude, I sat in front of windows with eyes open. I look up to heaven. My thousand thoughts drew me back to where I have been. Where once, despite difficulties, I felt a sense of security. My native country. My beloved Philippines. My dearest country, my language, my people.

Alone, I thought, what am I doing here? In solitude I felt my vulnerability, I felt the feeling of death, but death did not come to me. My heart was beating like never before, and my tears were flowing freely, it was burning in my soul. I didn’t know it would feel so hard.
Very challenging. I’ve had alot to deal with. And I was by myself. Some nights during the winter I look up into the sky, awake in the middle of the night. Fascinated by the snow falling on my face, and in one second my hair was touched. The cold that tells me I am alive somehow. In the darkness of the cold winter, I speak for myself and wait for answers .. When? When will this end? And the tears ran like waterfalls. I felt, an angel touched my soul. A strength and hope from heaven.

God heard my prayers. And God comforted me. In the dark, I came to know that there is a light. And in the dark, I know the stars can shine bright for me to see. That tomorrow when I wake up, there will be a better future. And tomorrow will be another day.

After all, I also met people who loved me, liked me, hugged me, greeted me, and prayed for me. Met people who sat with me, listened to me, and held my hand without words. Some have come with a smile and gave their thoughts without condemning words. For a moment I felt that they cared without the cost.
For a little while I remembered days and nights as I whispered in the air, I know the wind brought it to heaven.

I thank you for everything you do …
I thank you for listening.
I thank you for coming by without feeling compelled.
I thank you .. For you loved me after all.
I thank you for giving me time ..
I thank you .. For sitting next to me in my solitude ..

It’s hard to feel like I do .. It’s hard to describe those feelings ..
Without words, without my body language …
You showed that you care …
Although I have not dared to say …
Deep down in my heart ..
I thank you for being there.

Om jag inte hade kommit till Sverige hade mitt liv varit annorlunda. Kanske inte lika bra som idag men jag har nog inte samma känslor som jag har just nu. Jag kanske inte ha träffat människor som sårade mig och sagt ord som rev min själ. Innan jag kom, hade jag ett gammal sår, det hade jag inte tid att sorga efter.

När jag kom till Sverige, jag fick uppleva ensamhet i ett samhälle med bra föda och livsföring. Ett samhälle som erbjöd uppfyllelse av mina drömmar. Det kostar dock.

Jag träffade människor som var inte försiktiga med sina ord, dömande tungor med sina spetälska. Jag träffade människor som jag trodde var mina vänner som senare, efter att ha setts mina svagheter och misstag, lämnade mig. Ett ben brutit, halva hjärtat blöder. Jag hade ingenstans att ta vägen.

Jag träffade människor med uttnyttjande motiv, som önskade mitt fall. jag träffade människor som jag trodde var mina vänner, jag träffade människor som hade aldrig trott på mig.

De sårade mig, de mördade mig i sina hjärtan. Jag grät, jag skrek, jag kröp i smärtan. Smärtan som ingen såg fysisk, smärtan som ingen kan beskriva, bara jag som känner det, bara jag som ser det.
Det blev min utmaning trots allt.

I ensamhet, satt jag framför fönster med ögonen öppna. Jag ser upp till himmelen. Mina tusen tankar drog mig tillbaka där jag har varit. Där jag en gång trots svårigheter kände en trygghet. Mitt hemland. Min älskade Filippinerna. Min käraste land, mitt språk, mitt folk.

I ensamhet tänkte jag, vad gör jag här. I ensamhet kände jag min sårbarhet, jag kända känslan av döden, men döden kom inte till mig. Mitt hjärta slog som aldrig förr, och mina tårar flödar fritt, det sved i själen. Jag visste inte att det skulle känna så hårt.
Mycket utmaning. Mycket att ta itu med. Och jag var själv. Vissa nätter under vintern tittar jag upp i himmelen, vaken mitt i natten. Fascinerad av snön som faller på mitt ansikte, och på nån sekund rörde mitt hår. Kylan som talar att jag lever i alla fall. I mörkret av den kalla vintern, Talar jag för mig själv och väntar på svar.. När? När ska det här ta slut? Och tårarna rann som vattenfall. Jag kände, en ängel rörde min själ. En styrka och hopp från himmelen.

Gud hörde mina bön. Och Gud tröstat mig. I mörkret lärde jag känna att det finns ett ljus. Och i mörkret, vet jag att stjärnorna kan lysa klart för mig att se. Att imorgon nör jag vaknar, det kommer bli en bättre framtid. Och imorgon kommer bli en annan dag.

Trots allt, träffade jag även människor som älskade mig, tyckte om mig, kramade mig, hälsade på mig, och bad för mig. Träffade människor som satt med mig, lyssnade på mig, och höll min hand utan ord. Vissa har kommit med ett leende och gav sina tankar utan fördömande ord. För en stund kände jag att de bryr sig utan kostnaden.
En liten stund kom jag ihåg dagar och nätter när jag viskade i luften, jag vet att vinden tog med sig det till himmelen.

Jag tackar.. För allt du gör…
Jag tackar.. För att du lyssnade..
Jag tackar.. För att du kom förbi utan att känna dig tvungen.
Jag tackar.. För du älskade mig trots allt.
Jag tackar.. För att du gav mig tid..
Jag tackar.. För du satt bredvid i min ensamhet..

Det svårt att känna som jag gör.. Det svårt att beskriva mona känslor..
Utan ord, utan min kroppsspråk…
Du visade att du bryr dig…
Även om jag inte har vågat säga…
Innerst i mitt hjärta..
Jag tackar att du finns.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.